.

Nu har jag varit hemma i Sverige i nästan fyra veckor. På fredag är det exakt fyra veckor. Jag borde i och för sig inte säga hemma för hemma i Herrljunga har jag inte varit mer än en några dagar i sträck. Som sagt begav jag mig direkt efter en vecka upp till norra Sverige för att vara med på equmenias riksstämma och ”Någonting större”. Efter det åkte jag med min kära syster till Östersund, där jag spenderade veckan ut. Jag fick mig även en sväng till Hålland. Det var verkligen toppen. Väl hemma i Herrljunga igen gick jag på gudstjänst i min hemförsamling och kände mig verkligen hemma igen. Det var skönt att komma tillbaka och känna mig som hemma.

 

Samma eftermiddag (söndagen för en vecka sedan) satte jag mig på ett tåg för att bege mig till Jönköping. På stationen han jag inte mer än att stiga av tåget förrän jag hörde ett lyckoskrik och en snyggtjej slängde sig runt halsen på mig. ÅÅÅÅ, det var så fint att se henne igen. För er som inte vet så är det min kära Pekka aka Hanna Stridsman som numera går Bibelterminen på svf. Vi lärde känna varandra på Hålland och ja, på den vägen har det vandrat. Hela kvällen spenderade vi med att prata, prata och åter prata. Det är så mycket vi måste ta igen. Det var så fint. Och det bästa var att det inte var slut där. Jag skulle nämligen spendera hela veckan på svf för att ha min eftervecka tillsammans med de andra praktikanterna. Så hela veckan blev jag så glad varje gång jag såg henne i matsalen. Fatta vad vi kramade på varandra. Fina flickan.

 

 

Till veckan nu då. Jag var alltså på svf för att ha efterkurs och möta de andra praktikanterna. Hela första dagen ägnade vi med Johan och Ulrika genom att måla och sen prata om bilderna. Det var väldigt bra att än en gång få sätta ord på vad vi har gjort. Och ja, de ställde bra frågor. Det var även väldigt roligt att höra om vad de andra har gjort. Vi har så mycket lika erfarenheter, även om vi varit i olika länder.

 

 

I tisdags var vi i Göteborg och såg på Bibel. Och, OCH, jag fick träffa Anna och krama om henne.

 

Under veckans gång höll Susanna och jag ett föredrag om Kina, på engelska för kineser. Det var intressant. Vi hade även tillsammans med de andra praktikanterna en kväll om våra länder.

 

 

Det var en mycket bra vecka. En MYCKET bra vecka.

 

Nu har jag varit hemma ett tag. Eller sedan i lördags eftermiddag/kväll. Söndagen spenderade jag i kyrkan. Men sedan i måndag har jag inte gjort mycket. Jag har försökt hålla mig syselsatt, men jag har då aldrig känt mig så rastlös. Jag har tagit promenader, redigerat bilder, skrivit, städat, lagat mat, bakat and so on. Men sjukt, jag har aldrig varit mer rastlöst samtidigt som jag inte velat göra ett smack. Jag har inte velat göra någonting alls.

 

 

 

Nu ska jag ändra på detta och dra mig iväg och träffa lite vänner och imorgon, IMORGON, gott folk ska jag till huvudstaden och krama om mina Hålländare. Vi ska nämligen ha en liten Hållandsåterträff. Dock blir den lite kort för mig eftersom jag måste ner till Linköping redan på fredag eftermiddag.

 

 

So, see you later!!!

Det är bara väldigt mycket som händer just nu och jag har ingen inspiration att skriva. MEN det kommer. Kanske redan ikväll!

Jag sitter på en svenskbuss på väg mellan Östersund till Hållands folkhögskola. Vore konstigt annars, om den inte vore svensk menar jag. Fast det är första bussen jag åker i Sverige, ty, sedan jag kom hem från Kina. Det är många tankar som cirkulerar i mitt huvud. För det första är jag nervös. Jag vet inte varför. Kanske att jag är nervös för vad jag har att vänta mig. Hålland var ändå mitt hem för ett år sedan och nu bor det helt andra människor där. Hålland var mitt liv för en tid. Jag hade mina vänner där och min vardag. Då var det hemma. Nu är det annorlunda. Nu borde folk där jag inte har någon aning om vilka de är. De har sina liv där. Sina kompisgrupper och sina interna skämt. Det är väl så det är antar jag. Saker och ting förändras.

 

Jag så precis en kines genom fönstret. Det var inget konstigt alls. Jag reagerar mer på när jag ser svenskar och hör svenska, men det var en parantes.

 

Någon jag har reagerat väldigt starkt på här på bussen är hur fasansfullt tyst det är. Till en början i Kina tyckte jag det var jobbigt att det var så mycket ljud hela tiden. Hur folk skrek till personen i andra änden när de pratade i telefon. Hur bussarna aldrig var ljud isolerade och hur det kändes som att golvet skulle braka ihop då vägen var lite för bucklig. Även hur de ständigt sköt med fyrverkerier över hustaken och gick med sina begravningståg klockan sju på morgonen. Allt detta var saker som jag vande mig vid. Tillslut reagerar man inte alls på att jag tyckte det var konstigt till en början. Det blev en del av vardagen och det var normalt. Nu när jag sitter på bussen i Sverige och lyssnar till tystnaden kan jag få lite lätt panik. Varför är alla tysta? Varför sitter alla en och en? Är det något fel? I morse hade jag svårt att sova för att det var för tyst. Eller det har jag i stort sätt haft sedan jag kom hem. Det är så fasansfullt tyst överallt. Det är lite läskigt. Är det så att svenskar pratar mindre än Kineser? Är inte svenskar rädda för onda andar och därför inte behöver skuta raketer för att skrämma iväg dem? Eller är det helt enkelt så att svenskar är så artiga att de inte vill störa andra i onödan? Det finns nog ingen annan förklarning på det hela än att kulturen och vanorna är olika. Om du sitter och pratar högt i din telefon på en buss i Sverige anses du väldigt irriterande medan du i Kina anser att det är helt normalt. Om du i Sverige sätter sig bredvid en främling på bussen verkar du konstig, medan du än en gång är helt normal om du gör det i Kina. Kulturerna annorlunda. Och likaväl som jag behövde anpassa mig till kinesiskaseder och bruk behöver jag nu tillbaka anpassa mig till svenska, vilket antagligen kommer bli minst lika svårt om inte svårare.

 

Nu har jag precis sett klart sista avsnittet av OTH och jag måste erkänna att det är med sorg i hjärtat. Det är lite sjukt hur man kan vara så beroende av en tv-serie, men jag har varit det. Så många dagar, kvällar och nätter jag har sett det. Så många gånger jag har kolla om avsnitten. Så många gånger jag har, tror det eller ej, kunna relatera till personligheterna. Så många gånger jag har gråtit mig igenom hela avsnitt. Jag har verkligen tyckt om det. Aja, nu framstår jag som värsta fjortisen. Och ja, kanske är det sådan jag är. Men om du nu sitter och har fördomar om mig utan att ha sett de senaste säsongerna tycker jag att du borde se dem innan du ens tänker en tanke till.

 

Slut med OTH pratet.

 

Nu sitter jag i min systers lägenhet i Östersund och ska om några minuter bege mig in mot centrum för att ta bussen till HÅLLAND. Mitt kära Hålland. Skolan där jag spenderade ett helt år med mina underbara u-are. Och jag måste erkänna att jag är nervös. Det kommer inte alls vara som förut. Jag måste ha inställnnigen att det kommer vara annorlunda. Jag gillar det inte, men livet har gått vidare. Det kommer nya elever varje år och för att inte tala om mig, det har hänt mycket på ett år. Kanske ordet mycket är lite för lamt ändå. Det har hänt extrema saker i mitt liv. DET gillar jag.

 

Jag var även en tur i norra Sverige för er som inte visste det. På equmenias riksstämma som i år var lagd i Vännäs. Det var några helt fantsktiska dagar och jag hoppas på att kunna sätta mig ner och sammanfatta det när jag får tid. Jag ska även skriva om min sista vecka i Kina som jag ännu inte tatt mig mod till att skriva. Jag gråter lite när jag tänker på det.

 

Nu drar jag till Hålland!!

 

 

 

 

 

Jag åt nudlar med stekt ägg och tomat idag. Det är tredje dagen jag är i Sverige. Det känns som en evighet. Eller, jag har inte gjort så mycket, men det känns som evigheter sedan jag lämnade Kina. Att jag faktiskt för en vecka sedan var på skolan och kramade om alla mina underbara vänner känns väldigt konstigt. Det gick väldigt fort att anpassa sig till ”hemma”. Eller det har jag egentligen inte gjort. Jag har faktiskt inte ens försökt speciellt mycket. Jag ligger fortfarande del i tiden och går upp innan sex på mornarna. Jag har knappt varit utanför huset. Jag har försökt att inte kolla ut genom fönstret. Jag vill inte inse att jag inte är kvar i mitt älskade land borta i öst. Alla mina väskor är uppackade och mitt rum är fullare än någonsin. Saker över allt.

 

Igår var jag i kyrkan och fick krama om alla mina underbara vänner här. Då var jag riktigt glad att jag var hemma. Satan i gatan vad jag har saknat dem. Mycket har hänt, fast fortfarande ingenting. Det var Jonathans gospelkör från Glimåkra som bjöd på sina härliga röster och bjöd på en riktigt härlig kväll. Dock var det riktigt jobbigt att vara där. Jag kan inte riktigt förklara det. Det är så orättvist. På ett dygn kom jag tillbaka till Sverige. Jag kom tillbaka till min kyrka och fick träffat människor som jag älskar och som jag bryr mig om, och som bryr sig om mig. Det blev en sådan kontrast. Mina elever har inte den chansen. De kanske inte ens har en familj att komma hem till under loven som bryr sig om dem. De kanske inte har haft en enda människa i sitt liv som trott på dem och stöttat dem. Och här är jag. Det är inte rättvist. Det gör riktigt ont i mig att tänka på det.

 

Om tre timmar rullar min älskade vän Maria in på stationen och jag får äntligen krama om henne. Hennes kramar är något alldeles extra. Det är 20 månader sedan vi träffades och mycket har hänt sedan dess. Vi gick i samma klass högstadiet och gymnasiet och delade i stort sett allt. Det var både gott och ont. Efter gymnasiet flyttade jag upp till Hålland för ett år av missionskunskap, utvecklingskunskap och en resa till Indien. Maria flyttade i samma veva till USA för att vara aupair i tretton månader. Exakt tre veckor innan hon landade på svenskmark igen begav jag mig till Kina efter en helt fantastiskt sommar i Sverige. Och i åtta månader har jag varit i Kina. Maria har börjat plugga och lever livet helt enkelt. Det är länge sedan vi sågs och det har som sagt hänt mycket. Kanske jag borde vara nervös över att träffa henne igen. Tänk om vi inte allt klickar? Vad om vi har växt så långt ifrån varandra att det är för långt? Det finns mycket som jag ”borde” oroa mig för, mycket som kan gå fel. Ändå är jag inte orolig för fem öre. Det känns så naturligt på något vis. Jag är sjukt taggad och förväntansfull för att ÄNTLIGEN träffa henne. Få berätta allt. Få lyssna till hennes historier. Jag kan inget annat än att le (mitt i ångesten efter Kina). Detta är en av mina anledningar till att jag har längtat hem. Längtat efter henne. Få dela allt. Få skratta. Få gråta. Ha någon som verkligen förstår mig. Det är väl det man kallar äkta vänskap?

 

 

 

 

Nu är jag hemma igen. Efter att ha varit på resande fot i ett dygn satte jag äntligen min fot hemma. Vi lämnade Wuhan redan i torsdags för att spendera en natt där innan vårt flyg från Shanghai till Schweiz gick tidigt på fredag morgon. Efter mycket om och men fick vi med oss allt bagage genom säkerhetsspärrarna. Sedan satt jag där på planet. 12 timmar var det och under de timmarna hinner man tänka på både det ena och det andra. Jag har redigera färdigt alla mina bilder. Titta på tre filmer och äta hiskligt mycket mat. Dock blev det väldigt lite sömn. Efter en snabb visit hos Susannas familj var jag åter på flygplatsen för att ta ett plan till Stockholm. Väl där stod min kära far med vår bil och körde mig hem. Hemma. Jag har inte alls kunnat sova något i natt. Tiden ligger helt fel.

 

Jag är hemma nu. Eller det beror på vad man menar med hemma. I åtta månader har mitt ”hemma” växlat mellan Gedian och Wuhan. Det har varit mitt hem. Det är där mitt liv och min vardag har varit. Året innan det var mitt liv uppe på Hålland. Det var där min vardag och mitt ”hemma” var. Kan man ha flera ”hemma”? Det är två år sedan jag senast bodde i Herrljunga. Ändå är detta hemma och det känns som det också. Min hjärna fungerar inte riktigt. Allt är rörigt och jag vill tillbaka till Kina. Förlåt för ett rörigt inlägg.

 

 

Amy och Jag

 

Aaron och Jag

 

Jason Ian Jane Jag Tiger

 

Bästa vännerna och stiligaste killarna

Samuel Jag Aaron Susanna Luke

Tårarna rinner ner för mina kinder. Det har det gjort konstant de senaste sju dygnen. Nu är det tio minuter kvar tills vi bordar. Tio minuter kvar av mitt Kina äventyr. Jag vill inte lämna det. Jag har levt på små rosa moln de senaste åtta månaderna och det är sjukt jobbigt att let it go. Jag är tom inombords och jag vet inte vad jag ska tänka på. Jag är trött. Min kropp är slutkörd. Mitt hjärta är fullt av kärlek och av Guds kraft. Min hjärna är full av vackra minnen. Dessa månader alltså. Jag kommer alltid bära med mig dem. Alltid. Det jag har gjort här har format mig till den jag är. Den jag kommer att vara och den jag kommer att bli. Nu ska vi borda. Jag gråter. Jag vill inte. Låt mig vara kvar här…

 

 

Fredagkväll klockan 22:20 (Swedentime) kommer en viss Lisa sätta fötterna på svenskmark efter åtta helt fantasktiska månader i Kina!

Jag har egentligen inte så mycket att säga. Förra helgen var mina päron och bror här och det var toppen, fast väldigt konstigt. Att de v ar här.  I mitt Kina. I mitt nya liv. En plats som de inte varit en del av under de senaste åtta månaderna. Vi gjorde allt man kunde tänka sig. Turistade i Wuhan, gick på museum, shoppade, drack kaffe och gjorde anmälningarna till högskolan. De var även med på skolan några dagar och träffade eleverna.

 

Veckan som gått har varit väldigt bra. Torsdag och fredag var vi bara med eleverna och lekte lekar som några Hong Kong människor hade ordnat. De ska även ha ansvar här lägret som är nästa vecka. På fredagkväll åkte vi in till Wuhan efter mycket om och men. Låt säga som så att vi kom på halv sju att vi kunde åka in och då gick även sista bussen. En halvtimme senare stod vi vid busshållplatsen och bad om att vi på något sätt ändå skulle kunna komma iväg. Från ingenstans kom en taxi van just då med två andra personer som också skulle in till staden. På något konstigt vänster kom vi ändå fram. Gud gjorde det omöjliga möjligt.

 

Igår spenderade vi mycket tid med våra vänner. Vi hade lunch på Gung Gu och efter det gick vi bara runt och strosade och tog en kaffe innan det var dags för Dorcas. För er som inte vet så är det här vår sista helg i Wuhan. Och det är nu vi måste säga hej då till alla våra underbara vänner vi har umgåtts med i åtta månader. Å N G E S T. På Dorcas satt vi bara och pratade och det var riktigt trevligt. De hade även ordnat en liten överrasknings tårta och paket åt oss. Det var så söta. Och ägaren, Chris, höll ett väldigt fint tal som Jake översatte. Då sprack det för mig. För er som känner mig vet att jag gråter väldigt lätt. Jag hade inte förväntat mig en helg utan tårar utan gick mer och väntade på när de första skulle komma. Och BANG. Igår kom de. Första tårarna. Det kommer bli mer i veckan som kommer. Tro mig.

 

Efter det gick vi och åt mat tillsammans innan vi gemensamt promenerade tillbaka tillsammans. En sväng på DVD-affären och en på skoaffären och sen var vi hemma. Bra grejer!

 

Idag är det söndag och S I S T A besöket i kyrkan.

 

 

Jag hittade en lank pa min kara vans blogg. Mycket tankvard!!

http://www.devote.se/articles/bloggvaerlden/jag-kan-inte-vara-perfekt-tyvaerr_20-2023.htm

 

 

Det är väldigt mycket som har hänt sedan jag skrev sist. Förra veckan hade vi inga lektioner på fredagen så Susanna och jag begav oss in till Wuhan för att äta lunch med Erin. Sedan blev det shopping på Gung Gu innan vi mötte upp Rachel för ett besök på hennes universitet.

 

 

Lördagen började tidigt eftersom vi skulle möta upp lovsångsbandet för ett besök i den botaniska trädgården. Det var dem som jag var med uppe i norr. Det var tre anledningar till varför de gjorde den utflykten. Den första var föra att njuta av naturen och Guds skapelse. Den andra var för att de flesta elever går tredje året vilken innebär att de lämnar skolan efter denna termin. Den sista anledningen var för att Susanna och jag åker snart och de vill ha en sista utflykt. Det var en mycket bra dag. Dock är väl inte jag den som är mest intresserad av blommor, men det var riktigt roligt att bara vara och prata med eleverna igen.

 

Under söndagen var det kyrkan som gällde. Och efter det tog vi en sväng på Wuhan universitet för att titta på körsbärsblommor. Det är nämligen så att Wuhan är kända för dessa japanska körsbärsblommor. Och ja, de var fina. Det var massor utav dem och det var väldigt varmt.

 

 

Måndagen spenderade vi de första fem timmarna (trafikstockning) i en buss på väg till ett berg. Det har något att göra med den gamla legenden om Mulan. Vi åkte dit med folket från Fusion så vi var ett härligt gäng. Det var ändå en ganska bra dag när vi väl kom fram till berget.

 

Tisdagen tog jag mig en promenad med Erin och Jessica innan det var dags att bege sig tillbaka till skolan för att ordna med English corner.

 

 

Nu ber jag även en bön för att det ska vara fint väder imorgon så jag kan spela volleyboll!

Än så länge får ni nöja er med två bilder från min helg. Ett längre inlägg kommer senare. Men jag kan säga som så att jag har haft det bra, den har varit hektiskt och det finns mycket att berätta.

 

Lydia och jag i den botaniska trädgården.

Vädret har blivit riktigt varmt nu. Eller vissa dagar är det riktigt varmt. I lördags var en sådan dag när det var varmt. Det var runt 25 grader och så klart var vi ute hela dagen. Vi gick till en botaniskt trädgård med ett helt gäng elever. Så klart hade jag också med mig mina solglasögon. Kiseser brukar dock inte ha solglasögon så de skrattade lagom mycket åt mina. Jag gillar dem dock! Hem kom jag också med lite rödare kinder, en röd näsa och två brända axlar!

 

 

Som en ballerina!!